Kansai

Ikväll sätter jag mig på bussen till Kansairegionen. Där kommer jag nog inte att kolla e-post och sådant. Återkommer på måndag.

Tokyo igen, Nikko igen

På lördagen skojade vi tillbaka till Tokyo, och på söndagen var det dags för Nikko.

Tokyo var sig likt. I Uenoparken finns Nationalmuseum, och runt en artificiell ö som under medeltiden användes för försvarsändamål ligger Odaybaområdet.

Nationalmuseum innehåller allt. Blixt är förbjuden, så fotona inifrån museet blev inte speciellt bra.

Odayba är ett konstigt område, fullt av märkliga moderna byggnader, TV-stationer, köpcentra med artificiella himlar, en strand med mera.

Nikko är ett gigantiskt tempel- och helgedomsområde högt upp i bergen. Sist vi försökte se det kom vi bara till ett vattenfall innan det började regna. Det verkar som om det alltid regnar där, men det kanske bara är min subjektiva uppfattning.

Att ta sig igenom området tar flera timmar. Runt varje hörn har det skett ett mirakel, för varje mirakel finns ett tempel eller en helgedom, och i varje tempel eller finnst det ett antal månglare. Arkitekturen har anpassats till den natursköna omgivningen, och tillsammans skapar de ett storartat helhetsintryck som är svårt att återge på bild.

Vidare händelser

Mibu är fortsatt småmysigt. Det finns stora vita fåglar som bor i risfälten, men inga ugglor såvitt jag kan se. På laboratoriet fortsätter kampen mot HIV. Igår vid lunchtid besöktes Vetenskapsmuséum, som visade sig mest vara riktat till barn men ganska roligt ändå. Fullt med optiska illusioner m. m. Till nästa gång ska jag försöka företa mig något mer äventyrligt.

Mibu

I söndags var jag i Tokyo. Det var mycket intressant, men jag tänker inte beskriva det mer ingående eftersom vi flannerade vilket inte blir en särskilt dramatisk berättelse vare sig i skrift eller på fotografi.

Idag har jag cyklat omkring i Mibu. Här kommer en lista med intressanta fakta om Mibu.

• Det går en jättemotorväg genom staden/byn, varför den är utdragen med ett litet centrum i mitten och två tentakler som sträcker sig längs motorvägen. Jag bor längst ut i en av tentaklerna.
• Som nämnts har Mibu tidigare haft flera leksaksfabriker, och ett område inklusive en järnvägsstation kallas Omochanomachi, Leksaksstaden. Dock hade jag fel om leksaksmuséum – det finns inte bara ett, utan två. Båda är gigantiska.
• Allting är på det hela taget överdimensionerat, utom staden själv. Jättesjukhus, jättepark, jätteleksaksmuseer (både i bemärkelsen att de är stora och att de innehåller jätteleksaker), jättemotorväg m m.
• Runt om i bygden finns små byggnader och märkliga stenar. Ingen kan förklara dem eftersom de som bryr sig om dem inte kan tala engelska, och de som kan tala engelska är inflyttade från andra städer.
• I stadshuset talar ingen engelska, men de har engelskspråkiga broschyrer. Dock handlar de inte om Mibu utan om städer i närheten.

Ett leksaksmuseum. Det är ungefär lika stort som Uppsala slott, men nu ser vi det från kortsidan.

En park i en av Mibus slottsruiner. Inte så imponerande kanske, men desto mer svårfunnen.

Nikko

Idag var tanken att jag skulle se Nikko. Efter en längre tågresa och buss uppför berget kom vi fram till vattenfallet. Vi hann även äta lunch med bland annat inslag av hoprullat membran av tofumjölk. Sedan började det regna, åska, hagla och dundra, så vi fick åka hem igen. Tydligen är ingen av attraktionerna under tak. Meteorologerna anade inte detta. Det var åtminstone ett fint vattenfall. Kanske görs ett nytt försök nästa helg.

Vad är köttbullar mot Octopus Balls?

Octopus Balls skapas av bläckfisk.

Bläckfisken är det roligaste av kreatur. Jag önskar att den kunde leva i våra kalla och hemska svenska vattendrag. Då skulle jag fiska upp vartenda exemplar. En speciell maskin för Octopus Balls används.

Notera särskilt de små bläckfiskarna på etiketten. Octopus Ball-maskinens hålor fylls med deg och diverse ingredienser. Bland ingredienserna finns bläckfisk. Octopus Balls!

Som synes innehåller de även grönsaker, så Octopus Balls är hälsosamma och kan ätas av var och en – till och med vegetarianer. De är också hemligheten bakom att japaner inte åldras mellan sitt sjuttonde och femtionde år. Orsaken till att de börjar åldras igen är att de inte orkar äta mer Octopus Balls.

Octopus Balls är färdiga!

Octopus Balls make you happy! Den som inte nöjer sig med Octopus Balls kan prova… Octopus Pancake! Den berättar jag dock inte om idag.

Översättningar

Det är roligt med automatiska maskinöversättningar. Såhär kan det se ut när google försöker översätta en beskrivning av ett tempel:

Jia mellan sekulär (1848-54) Iseya遭いeld med eld,旧记grand old cathedral tower brände bilder av alla slag. 当院24世・雲外和尚の手によって現在の本堂が建立されました。 24 moln vår värld är nu i händerna på präst utanför den största hallen har byggts. 壬生藩のお抱え絵師平出雪耕（１７４９～１８２３）の碑がある。 Clan Mibu絵师Susugi Hiraide plowing chaufför (1749 ~ 1823) av monumentet.

Lokalturism är svårt.

Helgen

Snart börjar välkomstfesten, så det blir en kort sammanfattning.

Ashikaga såg jag inte så mycket av på grund av tidsbrist, men det en gammal skola, tempel och annat. Sedan var det fyrverkerishow i två timmar.

Det finns inte så mycket gammalt kvar i Tokyo efter bomber och jordbävningar, men Asakusa finns. Det går rikshaturer hit och dit. Dunderporten har vindguden på ena sidan och åskguden på den andra. På insidan hänger ett par ganska stora sandaler.

Kejserliga palatset ligger i en stor park som man kan promenera i. Det finns ett högt torn som liknar Eifeltornet lite, men är mycket högre. ”The tower makes you happy.” Därifrån kan man titta ut och se olika distrikt och företeelser som jag inte hinner beskriva nu.

Mibu har tidigare haft leksakstillverkning som huvudsaklig industri, vilket kan förklara den lätt surrealistiska stämning som råder. Jag besökte parken idag. Hela parken är överdimensionerad i förhållande till stadens storlek, men inte lika överdimensionerad som leksakerna den innehåller. Ett leksaksmuseeum av ungefär samma storlek som ett genomsnittligt slott finns också där. Dock glömde jag kameran. Jätterobotfotografier kommer i framtiden.

På labbet går allt över all förväntan. Förutom de egentliga experimenten pågår försök att frysa iskuber helt utan luftbubblor och ölbryggeri. Inget av dessa har givit några resultat än.

Nu är det dags för välkomstfesten.

Fortsatt framgång

Det händer ganska mycket, och jag hinner inte skriva om det. I lördags var jag i Ashikaga och kollade på tempel, fyrverkerier med mera, och igår sprang jag runt i Tokyo hela dagen. Så snart jag hinner ska jag berätta om det på ett lite mer medryckande sätt och lägga upp bilder.

Skoj skoj

Japan är världens roligaste land. Såhär ser alla ut, utom jag.

Lördag

På de flesta arbetsplatser i Japan är man ledig lördag-söndag, men detta universitet är lite konservativt så här jobbar man till cirka kl 14 på lördagar. Jag är dock undantagen från detta, men eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle hitta på gick jag till labbet ändå.

Orsaken till att jag inte visste vad jag skulle göra är att alla jag frågat med emfas intygat att det absolut inte finns något av intresse i Mibu, och knappt i Utsunomiya heller (prefekturatshuvudstaden med cirka 900 000 invånare). Den senare är känd för sina lantliga och provinsiella småstadskaraktär samt så kallade ”dumplings”, vad det nu kan heta på svenska. Palt? Kroppkakor? Upplys mig gärna. Jag försäkrades dock om att det inte är för att deras dumplingar är särskilt goda eller speciella, utan bara för att de konsumerar så stora mängder. Professorn på laboratoriet skjutsade mig till en restaurang i Utsunomiya och bjöd på dessa dumplingar, mycket välsmakande.

Istället för lokal turism har det föreslagits resor hit och dit, och eftersom dagens resa, till Ashikaga och dess fyrverkerifestival, inte börjar förrän klockan tre kunde jag lika gärna hälsa på på labbet. Dessutom bjuder den ansvarige för internationella relationer på kaffe varje morgon klockan nio.

Döm om min förvåning när jag, på vägen hem från labbet, fick syn på en turistkarta över Mibu, med minst ett tiotal tempel, några parker, två slott och diverse annat. En rask undersökning på nätet visar att Utsunomiya förutom dumplings även är känd för sitt stora 1500-talstempel och sina cocktailbarer (sic!), med mycket annat. Det verkar som om jag själv måste ta reda på vad som finns att se, eftersom japanerna är för blyga för att medge att det finns något. Så på måndag hälsar jag på kommunens turistinformation som, enligt samma karta, har en broschyr på engelska.

Tre illustrationer följer.

Den talar för sig själv.

Dumplingar!

Mibukartan. Några kolumner förklarande text har klippts bort.

Laboratorium

Idag har jag varit på labbet. Det var mycket imponerande, allt är nytt, och de är precis hur sterila som helst. Jag ska jobba med celllinjer och HIV-proteiner på ett mycket mer intressant sätt än jag kunde föreställa mig. Sen har jag fått en cykel. Det har hänt en del annat också, men detta är kvällen då jag går och lägger mig tidigt för att äntligen komma i fas med dygnet. Just det, jag hittade en uttagsautomat som fungerar också. Mitt smeknamn är Vin-chan.

Ankomst

Nu är jag framme i Mibu. Klockan är ungefär sex på morgonen, och jag har varit vaken ungefär två timmar på grund av jet lag.

Mibu är en småstad även efter svenska mått, med cirka 40 000 invånare. Av någon anledning har ett ganska stort sjukhus med 800 sängplatser hamnat här, som har halva prefekturatet som upptagningsområde. Tokyo ligger ungefär en till två timmar bort, beroende på vilken del man ska till.

Jag bor i en lägenhet för ”Professor Great Person”. Här är förhållanden omvända mot Ankara – det ser ut som en lägenhet, men är som ett hotell. Sjukhuset ligger tio minuters gångväg bort. Allt är mycket bekvämt och praktiskt. Enda kruxet är att inget av mina kreditkort verkar fungera i uttagsapparater, men vi ska besöka banken idag för att ordna det.

Det har inte skett några större kulturkrockar än, vilket nästan gjort mig lite besviken. Tidvis är det lätt att inbilla sig att man befinner sig i Sverige. Det är skönt att maten är märklig, åtminstone. Cikador som skriker och vrålar så fort man går utomhus är också lite exotiskt förstås.

Ovanstående information fanns framför varje sittplats på expressbussen från flygplatsen till prefekturatshuvudstaden. Jag vet inte vad det betyder, men det måste vara något otroligt roligt.

Här bor jag. Det finns kök, badrum och hall också. Lägenheten städas dagligen klockan 9.30.

Hejsvejs!

Resa

Flygningen genomfordes utan incidenter, och med cirka tva timmars somn. Klockan ar nu cirka 10.45 lokal tid. Jag har tio minutes Internetatkomst sammanlagt, tva kvar. Flygplatsen uppfyller alla fordomar pa ett narmast parodiskt satt. Alla inresande maste lamna fingeravtryck och ansiktsfoto, samt scannas sa att de inte har feber. Alla ar artiga och effektiva. Deras engelska ar forvanansvart bra, sa en fordom utmanades. Nu ar tiden ute. Pa aterseende.